Identifiering: Mottagningscenter för invandrare i New Yorks hamn
Datum: Öppnades den 1 januari 1892 och stängdes den 12 november 1954
Betydelse: Ellis Island var den första officiella immigrationsstationen och länge den mest trafikerade i USA, och var en inkörsport för mer än 12 miljoner nykomlingar. I början av det tjugoförsta århundradet kunde mer än 40 procent av de människor som bodde i USA spåra sina anor till invandrare som behandlades på Ellis Island.
Ellis Island var en gång i tiden platsen för landets mest trafikerade center för behandling av invandrare. Ön kallades Kioshk, eller Gull Island, av indianerna och döptes om till Oyster Island när holländarna förvärvade egendomen på 1630-talet. Under den brittiska kolonialtiden fick ön namnen Dyre’s Island, Bucking Island, Anderson’s Island och Gibbet Island. Köpmannen Samuel Ellis på Manhattan ägde marken under den amerikanska revolutionen, och hans arvingar sålde det som blev känt som Ellis Island till delstaten New York 1808. Senare samma år förvärvades egendomen av den federala regeringen. Ön, som ursprungligen var på 3,3 tunnland, utvidgades till 27,5 tunnland, främst genom deponering av ballast som avlägsnats från fartyg. Även om den federala regeringen behåller kontrollen över ön, löstes en långvarig tvist mellan New Jersey och New York slutligen 1998, när de två delstaterna kom överens om att dela på jurisdiktionen.
För 1890, när den federala regeringen tog över ansvaret för invandringskontrollen och utsåg Ellis Island till den första federala stationen för behandling av invandrare, ansvarade de enskilda delstaterna för behandlingen av invandrare. Fram till det året fungerade Castle Garden, som ligger i Battery Park vid Manhattans södra spets, som centrum för mottagning av invandrare i New York. Mellan 1855 och 1890 passerade mer än 8 miljoner invandrare, främst från norra och västra Europa, Castle Garden.
Den 1 januari 1892 blev Annie Moore, en femtonåring från Irland, den första invandraren som registrerades på Ellis Island, som var större och mer isolerat än det trånga Castle Garden. När anläggningen upphörde med sin verksamhet den 12 november 1954 hade den behandlat mer än 12 miljoner invandrare med olika ursprung, bland annat från södra och östra Europa. Under 1907, dess toppår, passerade 1 004 756 invandrare genom ön. Den högsta volymen som registrerades för en enskild dag var 11 747, den 17 april 1907.
Och även om USA också hade immigrationsstationer i Boston, Philadelphia, New Orleans, Galveston, San Francisco och på andra ställen, var Ellis Island den överlägset mest trafikerade. Under en period av oöverträffad splittring var den en barometer för den massiva invandring från Europa som höll på att förändra den amerikanska kulturen.
Ankomst och inspektion
Den majestätiska Frihetsgudinnan var den första inspirerande synen som mötte de flesta fartygspassagerare som anlände till New Yorks hamn vid slutet av en lång resa över Atlanten. En halv mil norrut tvingades dock de flesta invandrare snart att gå i land på Ellis Island, som för vissa var den enda bit amerikansk mark som de kunde sätta sin fot på. De blivande immigranterna kontrollerades på Ellis Island, och under invandringsstationens existens nekades cirka 2 procent av passagerarna inresa till USA. Eftersom man antog att passagerare som anlände i första och andra klass hade tillräckliga resurser för att undvika att bli en offentlig belastning, erbjöds de artigheten av en kort inspektion ombord på fartyget. De som hade medicinska eller juridiska problem tvingades dock, tillsammans med tredjeklass- och styrhyttspassagerare, att gå av på Ellis Island och genomgå en rad mentala och fysiska tester som syftade till att sortera bort oönskade personer.
Inspektörerna var särskilt vaksamma när det gällde att förhindra spridningen av tuberkulos. De som konstaterades vara allvarligt sjuka eller sinnessjuka eller som hade ett brottsligt förflutet ansågs ovärdiga att resa in i USA. För dem som hade utstått minst en månad till sjöss i de eländiga begränsningarna i styrhytten för att sedan tvingas återvända därifrån, fick den berömda immigrationsstationen sina populära smeknamn ”Island of Tears” (tårarnas ö) och ”Heartbreak Island” (hjärtekrossande ö). Under öns historia dog trettiofemhundra invandrare på dess sjukhus.
Agenter från United States Public Health Service och Bureau of Immigration utförde inspektioner, som ägde rum i Registry Room (även känd som Great Hall) och som vanligtvis varade i tre till fem timmar. Den totala tiden som krävdes för att behandla en nyanländ var vanligtvis en till tre dagar. Det byggdes sovsalar och matsalar för att ta emot de nyanlända under deras vistelse på Ellis Island. Legenden säger att Ellis Island-tjänstemännen, antingen avsiktligt eller på grund av missförstånd, amerikaniserade många pittoreska utländska namn. Hundratals översättare fanns dock på plats för att underlätta kommunikationen, och tjänstemännen kopierade helt enkelt information från de frågeformulär som passagerarna själva hade fyllt i vid ombordstigningen.
Besöksinformation
Ellis Island öppnade som ett offentligt museum den 10 september 1990. Besökare till New York City kan nå ön med båtar som också lägger till vid Liberty Island, där frihetsgudinnan står. Statue of Liberty-Ellis Island Foundation upprätthåller en webbplats på www.ellisisland.org som gör det möjligt för besökare att söka efter familjens invandringsregister. Ellis Island förvaltas, tillsammans med Statue of Liberty National Monument, av National Park Service.
Ellis Islands sista år
Under första världskriget minskade invandringsvolymen till USA och Ellis Island användes för att internera misstänkta fientliga utlänningar. Den restriktiva immigrationslagen från 1924 minskade trafiken genom behandlingscentret till en rännil. Under andra världskriget internerades sjutusen tyska, italienska och japanska medborgare, som klassificerades som fientliga utlänningar, på Ellis Island, som också användes som träningsbas för den amerikanska kustbevakningen. År 1954 blev en norsk sjöman vid namn Arne Peterssen den sista immigranten som behandlades genom immigrationsstationen, och ön upphörde med sin verksamhet.
Steven G. Kellman
Fördjupad läsning
- Brownstone, David M., Irene M. Franck och Douglass L. Brownstone. Island of Hope, Island of Tears: The Story of Those Who Entered the NewWorld Through Ellis Island-In Their Own Words. New York: Rawson, Wade, 1979. Författarna sammanställer och kommenterar vittnesmål från dussintals invandrare med olika bakgrund.
- Conway, Lorie. Forgotten Ellis Island: The Extraordinary Story of America’s Immigrant Hospital. New York: Smithsonian Books, 2007. En studie av invandrarstationens medicinska faciliteter, politik och historia.
- Moreno, Barry. Encyclopedia of Ellis Island. Westport, Conn.: Greenwood Press, 2004. Mer än fyrahundra alfabetiskt ordnade poster samt en kronologi och en bibliografi utgör en grundlig informationskälla om Ellis Island.
- Novotny, Ann. Strangers at the Door (Främlingar vid dörren): Ellis Island, Castle Garden, and the Great Migration to America. Riverside, Conn.: Chatham Press, 1971. En illustrerad historia om Ellis Island och dess föränderliga roll för invandringen till USA. Ett kapitel ägnas åt berömda invandrare.
- Pitkin, Thomas M. Keepers of the Gate: A History of Ellis Island.NewYork:NewYork University Press, 1975. Ursprungligen utarbetad som en rapport för National Park Service, en studie av öns historia och dess framtidsutsikter, från 1975, som en museiplats.
- Yans-McLaughlin, Virginia och Marjorie Lightman. Ellis Island and the Peopling of America: The Official Guide. New York: New Press, 1997. Den här boken, som är utformad för gymnasieelever och som är berikad med dokument och diagram, kartlägger utvecklingen av den officiella politiken och de folkliga reaktionerna på invandring.
Se även: Angel Island Immigration Station; Bureau of Immigration, U.S.; Europeiska invandrare; Hamburg-Amerika Line; Invandringens historia efter 1891; Invandringsvågor; Smittsamma sjukdomar; Intelligenstest; Namnbyte; New York City; Frihetsgudinnan.