Vad är Guds sanna religion?

Sökarna efter sanning når ofta en punkt av förvirring när de inser att varje religion, sekt, ideologi och filosofi gör anspråk på att vara den enda rätta vägen för människan. I själva verket uppmuntrar de alla människor till det goda. Så vilken av dem är rätt? De kan inte alla ha rätt eftersom alla hävdar att alla andra har fel. Hur väljer då sanningssökaren den rätta vägen?
Som varje annan religion eller filosofi hävdar även islam att den är den enda rätta vägen till Gud. I detta avseende skiljer den sig inte från andra system. Den här artikeln avser att ge några bevis för att detta påstående är giltigt. Man måste dock alltid komma ihåg att man bara kan avgöra den sanna vägen genom att lägga känslor och fördomar åt sidan, som ofta förblindar oss för verkligheten. Då, och endast då, kommer vi att kunna använda vår gudagivna intelligens och fatta ett rationellt och korrekt beslut.
Det finns flera argument som kan framföras för att stödja islams anspråk på att vara Guds sanna religion. Följande är bara tre av de mest uppenbara. Det första argumentet bygger på det gudomliga ursprunget till religionens namn och den omfattande innebörden av dem. Det andra handlar om de unika och okomplicerade lärorna om förhållandet mellan Gud, människan och skapelsen. Det tredje argumentet härrör från det faktum att islam är universellt tillgänglig för alla människor i alla tider. Detta är de tre grundläggande komponenterna i det som enligt logik och förnuft är nödvändigt för att en religion skall betraktas som Guds sanna religion. På de följande sidorna kommer dessa begrepp att utvecklas i detalj.

Religionens namn

Det första man bör veta och tydligt förstå om islam är vad själva ordet ”islam” betyder. Det arabiska ordet ”islam” betyder underkastelse eller överlämnande av ens vilja till den enda sanna Guden, som på arabiska kallas ”Allah”. Den som överlämnar sin vilja till Gud kallas på arabiska för ”muslim”. Islams religion är inte uppkallad efter en person eller ett folk och har inte heller beslutats av en senare generation människor, som i fallet med kristendomen som uppkallades efter Jesus Kristus (p), buddhismen efter Gautama Buddha, konfucianismen efter Konfucius, marxismen efter Karl Marx, judendomen efter Juda stam och hinduismen efter hinduerna. Islam (underkastelse till Guds vilja) är den religion som gavs till Adam (p), den första människan och Guds första profet, och det var religionen för alla profeter som Allah sände till mänskligheten. Dess namn valdes dessutom av Gud själv och nämns tydligt i den sista skrift som han uppenbarade för människorna. I den slutliga uppenbarelsen, som kallas Koranen på arabiska, säger Allah följande:
”I dag har jag fulländat er religion för er, fullbordat min nåd mot er, och jag har valt islam för er som er religion.” (Koranen 5:3)
”Om någon önskar en annan religion än islam (underkastelse till Gud), kommer den aldrig att accepteras av honom.” (Koranen 3:85)
Därmed gör islam inte anspråk på att vara en ny religion som profeten Muhammed (frid vare med honom) förde in i Arabien på sjunde århundradet, utan snarare att vara ett återuttryck i sin slutgiltiga form av den allsmäktige Gudens, Allahs, sanna religion, så som den ursprungligen uppenbarades för Adam (p) och efterföljande profeter.
I det här läget kan vi kort kommentera två andra religioner som gör anspråk på att vara den sanna vägen. Ingenstans i Bibeln finner man att Gud avslöjar för profeten Moses (p) folk eller deras ättlingar att deras religion kallas judendom, eller för Kristi (p) anhängare att deras religion kallas kristendom. Med andra ord hade namnen ”judendom” och ”kristendom” inget gudomligt ursprung eller godkännande. Det var inte förrän långt efter hans bortgång som namnet ”kristendom” gavs till Jesu (p) religion.
Vad var då Jesu (p) religion i själva verket, till skillnad från dess namn? Hans religion återspeglades i hans läror, som han uppmanade sina anhängare att acceptera som vägledande principer i sitt förhållande till Gud. Inom islam är Jesus (p) en profet som sänts av Allah och hans arabiska namn är Eesa. Liksom profeterna före honom uppmanade han folket att överlämna sin vilja till Guds vilja (vilket är vad islam står för). I Nya testamentet står det till exempel att Jesus (p) lärde sina anhängare att be till Gud på följande sätt:
”Vår Fader i himlen, helgat vare ditt namn, må din vilja ske på jorden som i himlen”. (Luk 11:2; Matt 6:9-10)
Detta begrepp betonades av Jesus (p) i ett antal av hans uttalanden som finns nedtecknade i evangelierna. Han lärde till exempel att endast de som underkastade sig skulle få ärva paradiset.
Jesus (p) påpekade också att han själv underkastade sig Guds vilja.
”Ingen av dem som kallar mig ’Herre’ kommer in i Guds rike, utan endast den som gör min himmelske Faders vilja”. (Matt 7:21)
”Jag kan inte göra något av mig själv. Jag dömer som jag hör och min bedömning är ärlig eftersom jag inte söker min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.” (Johannes 5:30)
Det finns många rapporter i evangelierna som visar att Jesus (p) klargjorde för sina anhängare att han inte var den ende sanne Guden. När han till exempel talade om den sista timmen sade han:
”Ingen vet om dagen eller timmen, inte ens änglarna i himlen, inte ens sonen, utan endast Fadern”. (Markus 13:32)
Så lärde Jesus (p) liksom profeterna före honom och den som kom efter honom ut islams religion: underkastelse till den ende sanne Gudens vilja.

Gud och skapelsen

Då den totala underkastelsen av ens vilja till Gud utgör kärnan i tillbedjan, är det grundläggande budskapet i Guds gudomliga religion, islam, tillbedjan av enbart Gud. Den kräver också att man undviker dyrkan som är riktad mot någon annan person, plats eller sak än Gud. Eftersom allt annat än Gud, alltings skapare, är Guds skapelse, kan man säga att islam i huvudsak uppmanar människan att avstå från att dyrka skapelsen och uppmanar henne att dyrka endast sin skapare. Han är den enda som förtjänar människans dyrkan, eftersom det endast är genom hans vilja som böner besvaras.
Om en man ber till ett träd och hans böner besvaras, är det följaktligen inte trädet som besvarade hans böner utan Gud, som låter de omständigheter som han bett om äga rum. Man skulle kunna säga: ”Det är uppenbart”, men för träddyrkare är det kanske inte så. På samma sätt besvaras inte böner till Jesus (p), Buddha, Krishna, Sankt Christopher, Sankt Jude eller till och med till Muhammed (p) av dem, utan av Gud. Jesus (p) bad inte sina anhängare att dyrka honom utan att dyrka Gud, som det står i Koranen:
”Och se! Allah kommer att säga: ’O Jesus, Marias son! Sa du till människorna att du skulle dyrka mig och min mor som gudar vid sidan av Allah?”; han kommer att svara: ”Ära vare dig, jag kunde aldrig säga något som jag inte hade rätt (att säga).”” (Koranen 5:116)
Inte heller dyrkade Jesus (p) sig själv när han tillbad, utan han dyrkade Gud. Och Jesus (p) rapporterades i evangelierna ha sagt:
”Det står skrivet: ’Tillbe Herren, din Gud, och tjäna endast honom’.” (Lukas 4:8)
Den grundläggande principen finns i Koranens inledande kapitel, känt som Sura al-Fatihah, vers 4:
”Det är bara dig som vi dyrkar och det är bara från dig som vi söker hjälp.”
Och någon annanstans i den sista boken av uppenbarelser, Koranen, sade Gud också:
”Och din Herre säger: ’Kalla på mig och jag ska besvara din (bön)’.” (Koranen 40:60)
Det är värt att understryka att islams grundläggande budskap (nämligen dyrkan av enbart Gud) också förkunnar att Gud och hans skapelse är klart skilda enheter. Gud är varken lika med sin skapelse eller en del av den, och inte heller är hans skapelse lika med honom eller en del av honom.
Detta kan tyckas uppenbart, men människans dyrkan av skapelsen, i stället för Skaparen, bygger i stor utsträckning på okunskap om, eller försummelse av, detta begrepp. Det är tron att Guds väsen finns överallt i hans skapelse eller att hans gudomliga väsen är eller var närvarande i vissa delar av hans skapelse, som har gett rättfärdigande för dyrkan av Guds skapelse och benämnt den som dyrkan av Gud. Islams budskap, som Guds profeter har förmedlat, är dock att endast dyrka Gud och att undvika att dyrka hans skapelse, antingen direkt eller indirekt.
I Koranen säger Gud tydligt:
”Vi har ju sänt en profet till varje folk, med budet: Tillbe mig och undvik falska gudar.” (Koranen 16:36)
När avgudadyrkare tillfrågas om varför de böjer sig för avgudar som skapats av människor, är det oföränderliga svaret att de faktiskt inte dyrkar stenbilden, utan Gud som är närvarande i den. De hävdar att stenidolen bara är en samlingspunkt för Guds väsen och inte i sig själv är Gud! Den som har accepterat tanken på att Gud på något sätt är närvarande i sin skapelse är tvungen att acceptera detta argument för avgudadyrkan. Medan den som förstår islams grundläggande budskap och dess implikationer aldrig skulle gå med på avgudadyrkan oavsett hur den rationaliseras.
De som har hävdat gudomlighet för sig själva genom tiderna har ofta grundat sina anspråk på den felaktiga tron att Gud är närvarande i människan. När de tar ett steg längre hävdar de att Gud är mer närvarande i dem än i oss andra, och att andra människor därför bör underkasta sig dem och dyrka dem som Gud i person eller som Gud koncentrerad i deras person. På samma sätt har de som har hävdat andras gudomlighet efter deras död funnit en fruktbar jordmån bland dem som accepterar den falska tron på Guds närvaro i människan.
Det borde vid det här laget stå fullständigt klart att en person som har förstått islams grundläggande budskap och dess implikationer aldrig skulle kunna gå med på att dyrka en annan människa under några som helst omständigheter. Guds religion är i grunden en tydlig uppmaning till dyrkan av Skaparen och förkastande av skapelsedyrkan i alla former. Detta är innebörden av islams motto:
Laa ilaaha illaa Allah” (det finns ingen gud utom Allah)
Den uppriktiga förklaringen av denna fras och acceptansen av profetenskapet för automatiskt in en i islams fålla, och den uppriktiga tron på den garanterar en paradiset. Islams sista profet (p) rapporteras således ha sagt:
”Den som säger ’Det finns ingen gud utom Allah’ och dör med denna (tro) kommer att komma in i Paradiset.”
Tro på denna trosbekännelse kräver att man underkastar sig sin vilja till Gud på det sätt som Guds profeter har lärt ut. Den kräver också att den troende ger upp dyrkan av falska gudar.

Budskapet om falska religioner

Det finns så många sekter, kulter, religioner, filosofier och rörelser i världen, som alla hävdar att de är den rätta vägen eller den enda sanna vägen till Gud! Hur kan man avgöra vilken som är riktig eller om alla faktiskt är riktiga? En metod för att finna svaret är att rensa bort de ytliga skillnaderna i lärorna hos de olika anspråken på den yttersta sanningen och identifiera det centrala objektet för dyrkan som de direkt eller indirekt åberopar sig på. De falska religionerna har alla en grundläggande föreställning om Gud gemensamt: de hävdar antingen att alla människor är gudar, eller att specifika människor var Gud, eller att naturen är Gud, eller att Gud är ett påhitt i människans fantasi.
Därmed kan man säga att det grundläggande budskapet i den falska religionen är att Gud kan dyrkas i form av hans skapelse. Falska religioner inbjuder människan till att dyrka skapelsen genom att kalla skapelsen eller någon aspekt av den för Gud. Till exempel uppmanade profeten Jesus (p) sina anhängare att dyrka Gud, men de som i dag påstår sig vara Jesu anhängare uppmanar människor att dyrka Jesus (p) och hävdar att han var Gud.
Buddha var en reformator som införde ett antal humanistiska principer i den indiska religionen. Han hävdade inte att han var Gud och föreslog inte heller för sina anhängare att han skulle vara ett föremål för dyrkan. Ändå har de flesta buddhister som finns utanför Indien i dag tagit honom för att vara Gud och de kastar sig ner för idoler som gjorts enligt deras uppfattning om hans likhet.
Med hjälp av principen om att identifiera föremålet för dyrkan kan vi lätt upptäcka falska religioner och den påhittade karaktären av deras ursprung. Som Gud sade i Koranen:
”Det som ni dyrkar vid sidan av Honom är bara namn som ni och era förfäder har uppfunnit och för vilka Allah inte har sänt ner någon auktoritet; befälet tillhör endast Allah: Han har beordrat att ni skall dyrka honom; det är den rätta religionen, men de flesta människor förstår inte.” (Koranen 12:40)
Det kan hävdas att alla religioner lär ut bra saker, så varför skulle det spela någon roll vilken vi följer? Svaret är att alla falska religioner lär ut det största onda: dyrkan av skapelsen. Skapelsedyrkan är den största synd som människan kan begå eftersom den motsäger själva syftet med hans skapelse. Människan skapades för att dyrka Gud ensam, vilket Allah uttryckligen har sagt i Koranen:
”Jag har endast skapat djinns och människor för att de ska dyrka mig”. (Koranen 51:56)
Följaktligen är dyrkan av skapelsen, som är kärnan i avgudadyrkan, den enda oförlåtliga synden. Den som dör i detta tillstånd av avgudadyrkan har beseglat sitt öde i nästa liv. Detta är inte ett alternativ, utan ett avslöjat faktum som Gud fastställer i sin sista uppenbarelse till människan:
”Allah förlåter sannerligen inte att man förenar partners med honom, men han kan förlåta mindre (synder) än så för vem han vill”. (Koranen 4:48,116)

Universalitet för Guds religion

Då konsekvenserna av att följa en falsk religion är så allvarliga, måste Guds sanna religion ha varit universellt begriplig och universellt uppnåelig i det förflutna och den måste för evigt fortsätta att vara begriplig och uppnåelig i hela världen. Med andra ord kan Guds sanna religion inte begränsas till ett folk, en plats eller en tidsperiod. Det är inte heller logiskt att en sådan religion skulle ställa villkor som inte har något att göra med människans förhållande till Gud, t.ex. dop eller tro på människan som frälsare eller mellanhand. I islams centrala princip och dess definition (att överlämna sin vilja till Gud) ligger rötterna till islams universalitet. Närhelst människan kommer till insikt om att Gud är en och skiljer sig från hans skapelse, och underkastar sig Gud, blir hon muslim i kropp och själ och är berättigad till paradiset.
Följaktligen kan vem som helst när som helst i de mest avlägsna regionerna i världen bli muslim, en anhängare av Guds religion, islam, genom att bara förkasta skapelsens dyrkan och vända sig till Gud ensam. Det bör dock noteras att för att verkligen underkasta sig Guds vilja måste man ständigt välja mellan rätt och fel. Människan har av Gud utrustats med förmågan att inte bara skilja mellan rätt och fel utan också att välja mellan dem. Dessa av Gud givna befogenheter medför ett viktigt ansvar, nämligen att människan är ansvarig inför Gud för de val hon gör. Av detta följer att människan bör göra sitt yttersta för att göra det goda och undvika det onda. Dessa begrepp uttrycks i den slutliga uppenbarelsen på följande sätt:
”Sannerligen, de som tror (på Koranen), och de som följer den judiska tron, och de kristna, och sabéerna (ängel- och stjärndyrkare) – alla dessa som tror på Allah och den yttersta dagen och som gör rättfärdiga gärningar skall få sin belöning hos sin Herre. De kommer inte att övervinnas av rädsla eller sorg.” (Koranen 2:62)
Om de av någon anledning misslyckas med att acceptera det slutliga budskapet efter att det tydligt har förklarats för dem, kommer de att befinna sig i stor fara. Den siste profeten sade:
”Den som bland kristna och judar hör talas om mig men inte bekräftar sin tro på det jag förde med mig och dör i det läget kommer att höra till Helvetets invånare”. (Sahih Muslim , Vol.1 P.91 No.284)

Att erkänna Gud

Frågan som uppstår här är: Hur kan alla människor förväntas tro på den enda sanna Guden, med tanke på deras olika bakgrunder, samhällen och kulturer? För att människor ska kunna hållas ansvariga för att dyrka den enda sanna Guden måste alla ha tillgång till kunskap om honom. Den slutliga uppenbarelsen lär att alla människor har erkännandet av den ende sanne Guden inpräglat i sina själar som en del av sin natur med vilken de skapats.
I Koranens sjunde kapitel (Al-A’raaf, verserna 172-173) förklarade Gud att han, när han skapade Adam, lät alla Adams ättlingar komma till liv och han tog ett löfte från dem och sade:
”’Är inte jag er Herre?'”. Till detta svarade de alla: ’Ja, vi vittnar om det.'”
Allah förklarade sedan varför han lät hela mänskligheten vittna om att han är deras skapare och den enda sanna Gud som är värd att dyrka. Han sade:
”Det var för det fall ni (mänskligheten) skulle säga på uppståndelsens dag: ’Förvisso var vi omedvetna om allt detta’.” (Koranen 7:172)
Det vill säga, vi kan inte hävda på den dagen att vi inte hade någon aning om att Allah var vår Gud och att ingen berättade för oss att vi skulle dyrka enbart Allah. Allah förklarade vidare att:
”Det var också för det fall ni skulle säga: ’Visst var det våra förfäder som gjorde partners (med Allah) och vi är bara deras ättlingar; kommer Du då att förgöra oss för vad dessa lögnare gjorde?'”. (Koranen 7:173)
Sålunda föds varje barn med en naturlig tro på Gud och en medfödd benägenhet att dyrka honom ensam. Denna medfödda tro och benägenhet kallas på arabiska för ”Fitrah”.
Profeten Muhammed rapporterade att Allah sade: ”Jag skapade mina tjänare i den rätta religionen, men djävlar fick dem att gå vilse”. Profeten sade också: ”Varje barn föds i ett tillstånd av Fitrah. Sedan gör hans föräldrar honom till jude, kristen eller zoroastriker”. Om barnet lämnades ensamt skulle det dyrka Gud på sitt eget sätt, men alla barn påverkas av omgivningen. Så på samma sätt som barnet underkastar sig de fysiska lagar som Allah har infört i naturen, på samma sätt underkastar sig också hans själ naturligt det faktum att Allah är hans Herre och Skapare. Men om hans föräldrar försöker få honom att följa en annan väg, är barnet inte tillräckligt starkt i de tidiga skedena av sitt liv för att motstå eller motsätta sig föräldrarnas vilja. I sådana fall är den religion som barnet följer en religion som beror på vana och uppfostran, och Gud ställer det inte till svars eller straffar det för sin religion fram till ett visst skede i livet.

Guds tecken

Under hela människans liv, från barndomen till dess att de dör, visas tecken på den ende sanne Guden för dem i jordens alla regioner och i deras egna själar, tills det står klart att det bara finns en enda sann Gud (Allah). Gud säger i Koranen:
”Vi kommer att visa dem våra tecken i de mest avlägsna regionerna (på jorden) och i deras själar, tills det blir klart för dem att detta är sanningen”. (Koranen 41:53)
Nedan följer ett exempel på hur Gud genom ett tecken avslöjar en människas misstag i hennes avgudadyrkan för en människa. I den sydöstra delen av Amazonasdjungeln i Brasilien, Sydamerika, uppförde en primitiv stam en ny hydda för att hysa sin människogudinna Skwatch, som representerade den högsta guden i hela skapelsen. Följande dag gick en ung man in i hyddan för att hylla guden, och medan han kastade sig ner inför det som han hade lärt sig var hans skapare och upprätthållare, smög sig en gammal, lumpig och lopprädd hund in i hyddan. Den unge mannen tittade upp i tid för att se hunden lyfta sitt bakben och spotta urin på idolen. Upprörd jagade ynglingen hunden ut ur templet, men när hans ilska lagt sig insåg han att idolen inte kunde vara universums herre. Gud måste finnas någon annanstans, drog han slutsatsen. Hur konstigt det än kan tyckas var hunden som urinerade på idolen ett tecken från Gud för den unge mannen. Detta tecken innehöll det gudomliga budskapet att det han dyrkade var falskt. Det befriade honom från att slaviskt följa sin traditionellt inlärda dyrkan av en falsk gud. Som ett resultat av detta fick den här mannen ett val: antingen att söka den sanna Guden eller att fortsätta på sina felaktiga vägar.
Allah nämner profeten Abrahams sökande efter Gud som ett exempel på hur de som följer hans tecken kommer att bli rätt vägledda:
”Så visade vi också Abraham himlarnas och jordens makt och lagar, så att han (med förståelse) skulle kunna få visshet.
När natten täckte honom, såg han en stjärna. Han sade: ’Detta är min Herre’. Men när den gick ner sade han: ”Jag älskar inte dem som går ner.”
När han såg månen gå upp i prakt sade han: ”Detta är min Herre. Men när månen gick ner sade han: ’Om inte min Herre vägleder mig skall jag säkert vara bland dem som går vilse.’
När han såg den stigande solen i prakt sade han:
’Detta är min Herre, detta är den störste (av alla).’ Men när solen gick ner sade han: ’O mitt folk! Jag är sannerligen fri från er (skuld) att ge Allah delägare.
För min del har jag ställt mitt ansikte, fast och sannerligen, mot Honom som har skapat himlarna och jorden, och aldrig skall jag ge Allah delägare.”” (Koranen 6:75-79)
Som tidigare nämnts har profeter sänts till varje nation och stam för att stödja människans naturliga tro på Gud och människans medfödda benägenhet att dyrka honom, samt för att förstärka den gudomliga sanningen i de dagliga tecken som uppenbaras av Gud. Även om mycket av dessa profeters förkunnelse förvrängdes, har delar som avslöjar deras av Gud inspirerade budskap förblivit orörda och har tjänat till att vägleda mänskligheten i valet mellan rätt och fel. Inflytandet av de gudinspirerade budskapen genom tiderna kan ses i de ”tio budorden” i Judas Torah som senare antogs i kristendomens läror, liksom i förekomsten av lagar mot mord, stöld och äktenskapsbrott i de flesta samhällen i hela den antika och moderna världen.
Som ett resultat av Guds tecken till mänskligheten genom tiderna i kombination med hans uppenbarelse genom sina profeter har hela mänskligheten fått en chans att erkänna den enda sanna Guden.
Följaktligen kommer varje själ att hållas ansvarig för sin tro på Gud och sitt accepterande av Guds sanna religion, nämligen islam, vilket innebär total underkastelse under Allahs vilja.

Slutsats

Den föregående presentationen har visat att namnet på religionen islam uttrycker islams mest centrala princip, underkastelse under Gud, och att namnet ”islam” inte valdes av människan, utan av Gud, enligt islams heliga skrifter. Det har också visats att islam är den enda som lär ut att Gud och hans egenskaper är unika och att islam föreskriver dyrkan av Gud ensam utan mellanhänder. Slutligen, på grund av människans gudomligt ingivna benägenhet att dyrka Gud och de tecken som Gud genom tiderna har uppenbarat för varje enskild individ, kan islam uppnås av alla människor i alla tider.
Sammanfattningsvis är betydelsen av namnet islam (underkastelse till Gud), är islams grundläggande erkännande av Guds unika karaktär och islams tillgänglighet för hela mänskligheten i alla tider ett övertygande stöd för islams påstående att från tidernas begynnelse, oavsett på vilket språk det uttrycktes, har islam ensam varit och kommer att vara den sanna Guds religion.
Slutningsvis ber vi Allah, den Upphöjde, att hålla oss på den rätta vägen som han har lett oss till, och att skänka oss sina välsignelser och sin barmhärtighet, för han är sannerligen den Mest Barmhärtige. Prisad vare Allah, världens Herre, och frid och välsignelse vare profeten Muhammed och alla Guds profeter och deras rättfärdiga anhängare.